AcceptMeNow

Genom åren som har gått har man lärt sig en hel del om hur det verkliga livet egentligen är. Till exempel att när man är liten har man inte alls en massa stora bekymmer eller besvär. Inga kill-/tjejproblem, inga kompisproblem (oftast). Men sen växer man ju upp. Skaffar kanske en partner. Och alla problem som det ofta medför. Jag menar, hur många hittar den rätte/rätta första gången man skaffar en andra hälft? Det är inte många.

Jag har under mitt liv haft ett antal förhållanden, av olika slag allihop.

En ville vara med mig enbart för sex, vilket han inte fick. Han höll dessutom på med andra tjejer samtidigt som mig, så jag var alltså bara "en i högen". Han har efter det varit på mina kompisar, och kom därför inte ut ur mitt liv så lätt. Honom har jag sett ett antal gånger efter detta hände.

En ville i princip samma som den förre, men bara det att när han inte fick det så började det spridas rykten, vilket jag naturligtvis inte gillade. Folk kallade mig och mina kompisar en massa saker (anledningen till att kompisarna också drogs in var just av anledningen att de var mina kompisar), det skapades bråk, och så vidare. När det sedan tog slut (folk kom ju på att det inte var så kul med ryktena om jag slutade bry mig om dem) så kommer han tillbaka, men denna gång var han bara ute efter en av mina kompisar. Honom såg jag varje dag i skolan efter det, och det var en plåga rent ut sagt.

En annan verkade vara helt seriös i början. Men det visade sig sen att han ville ha en tjej som släppte till snabbt, och det var inte riktigt den typen jag var. Så han dumpade ju mig, via msn såklart (fegt, eftersom han träffat mig bara någon timme tidigare, och kunde lika gärna ha sagt det då). Men han ville ju såklart att vi skulle vara vänner. När han fått mig lugn igen (efter att ha insett att om vi är kompisar, så kan det ju hända att det blir nått igen), frågar han mig efter min bästa kompis msn. Han säger också att han inte tänker ragga på henne eller nåt sånt då. Och jag, dum som jag var, trodde på honom. En vecka senare hade han varit med henne, och de var tillsammans. Honom har jag både sett och träffat många gånger därefter, även fast jag egentligen inte ville.

En var så svartsjuk och odräglig som det bara går att vara (nästan). Han tillät inte mig att ha killkompisar. Och speciellt inte att krama någon av dem. Jag dumpade honom, tyvärr via telefon, efter att ha skakat av mig honom på kyrkogården. Det var nämligen så att han och hans kompis skulle sova hos mig (men jag skulle inte vara ensam, min kusin var med), och på kvällen skulle vi gå ut och gå en runda. Träffar några av mina och min kusins kompisar, varav en av dem är en kille. Jag kramade honom, dels för att han är en jäkligt bra kompis, men även för att jag har/hade den personligheten att jag ville krama folk hela tiden. Min kille blev då sur, och skulle slå ner min killkompis. Trodde han. Efter den dagen har jag inte sett honom i verkligheten igen.

Men trots allt som redan hänt mig så fortsatte jag träffa killar lite varstans ifrån. Som den som var mest seriöst, när det gäller hur länge vi var tillsammans. Tre månader, som för mig är helt bortkastad tid. Jag var tillsammans med honom, för att vara tillsammans med någon helt enkelt. Och sådana förhållanden fungerar aldrig! Av de tre månaderna övervägde jag i två månader om jag skulle göra slut med honom eller inte, vilket jag ju inte gjorde. Jag störde mig på exakt allt han gjorde. Det slutade med att jag sa till honom att vi skiter i att ses denna helgen för jag vill ha lite eget utrymme. Men saknade jag honom mer för det? Nej, det gjorde jag inte. Är det kärlek? Nej, det är det inte. Sen kom jag på honom flera gånger med att ljuga för mig. Fick honom att erkänna alla gånger, utom en. Litar man på en lögnhals? För mig gick det för långt. Sen hamnade jag på akuten. Och mitt i det negativa så såg jag ju alltid något positivt. Nu var det upp till honom att bevisa för mig hur mycket jag verkligen betydde för honom. Jag ringde honom från sjukhuset och förklarade läget, men han svarade bara som om: vadå då? Det var alltså så mycket jag betydde för honom. Jag dumpade honom via msn (vilket var dumt gjort, men jag ville få slut på det direkt). Han grät, och ville naturligtvis att jag skulle se det i cam. Honom träffade jag som kompis ett tag efteråt, men hatet tog överhanden. För en sak jag lärde mig med det förhållandet är att om man är tillsammans med någon, men inte älskar denne person, så börjar ett hat utvecklas. Ett hat som är så starkt att det aldrig kommer brytas igen.

Sen var där en, som antog att vi var tillsammans bara för att vi kysst varandra. Men jag visste att jag inte ville mer, så jag tog slut på det så snabbt som möjligt. Öga för öga, faktiskt. Efter det var vi väldigt bra kompisar, men han ville mer, vilket gjorde att jag häll avstånd från honom. Vilket ledde till en del bråk, och nu låssas vi båda om att vi inte känner varandra när vi ses.

Dessa personer, dessa situationer, denna tid jag ödslat.

Det gör att man slutar tro på att något som folk kallar "kärlek" verkligen existerar. Att det är något underbart, något man verkligen vill uppleva. Jag "bestämde" mig för att inte lägga ner tid eller känslor på något seriöst på väldigt länge. Jag ville inte bli sårad. Och anledningen till att jag alltid blev sårad på ett eller annat vis var antingen att jag skapade känslor för killen, eller för att jag ljög för mig själv om vad jag verkligen kände, och så vidare. I slutändan var det alltid jag som fick skiten.

Men saker förändrades. Sommaren kom, och man slutade grundskolan. Man slutade träffa sina gamla klasskamrater, och kom några andra speciella personer till kompisar närmare. Min kusin, min nästkusin, och några kompisar till dem, men även en alldeles ny person i mina kretsar. Under sommaren var vi på stranden tillsammans, vi var ute och gick varje kväll, oftast någon mil varje gång. Vi var ute och fotograferade, var på kyrkogården, och satte oss och tänkte där. Man levde livet helt enkelt.

Sen kom juli. Den femte juli. Då träffade jag Lucas Hallgren för första gången. Och jag hade ju bestämt mig innan för att inte skapa några känslor för någon på ett tag, för att inte såra mig själv. Men där var något alldeles speciellt med honom. Något som sa till mig att han var ute efter något seriöst, men samtidigt fanns där något som sa mig att han var en player. Innan dagen var slut, och innan han skulle hem bestämde jag. Jag ville ta chansen, ville han såra mig, så fine! Då fick jag ta smällen. Vi blev tillsammans, och nu, idag, exakt fyra månader senare är vi fortfarande tillsammans. Jag känner varje dag äkta kärlek. Och tro mig, jag har tänkt efter, så att det inte är falska förhoppningar till känslor jag har. It´s all real!

Det jag vill säga med texten är att man kan ljuga för sitt hjärta. Man kan intala sig själv: "Jag älskar denna person", när man i själva verket bara är tillsammans med honom/henne för att ha någon att vara tillsammans med. Man blir rädd att lämnas ensam, att inte hitta någon att dela sitt liv med. Men när man väl hittar den riktiga kärleken, då vet man det. Man känner det.

Jag känner det. <3