AcceptMeNow

Ja, jag lider av spindelfobi... eller araknofobi, som det också kallas. Det var ju onödigt av mig. Varför just spindlar? De finns ju överallt.... Kunde ju lika gärna gått och blivit rädd för elefanter, för de träffar man ju inte på särskilt ofta, men nu blev det spindlar. Jippi.. Dessa oberäkneliga små äckliga djur! 

Kan ju lugnt säga att jag är glad att jag inte bor kvar hos mamma och pappa längre av just spindelanledningen.. Jag hade mitt rum i källaren när jag bodde hemma, och alla vet vad som kommer med källare ganska ofta.... spindlar. Och inte de där små spindlarna som kan kanske, ja KANSKE skulle kunna hantera själv, nejdå. Stora bjässar som springer fort som fan. Hittar man dessutom en spindel när man är ensam, så kan man ju inte precis springa efter någon som kan ta bort den, för den är ju garanterat inte kvar på samma ställe när man väl kommer tillbaka. Vet när jag var mindre och stötte på stora spindlar. Jag letade upp ett glas eller en burk och tog till mig allt mod i världen för att lyckas lägga denna över spindeln (förhoppningsvis satt inte spindeln på väggen, utan var på golvet), sen lät man den ligga där. Jävla spindelplågare var jag. Och när den väl dött, då kunde jag ju inte göra mig av med den själv, utan mamma fick ta hand om den. Nu för tiden springer jag efter David. Som tur är har jag inte stött på några av den allt för stora sorten sen jag flyttade hit, men ska inte säga för mycket, för en dag kommer den väl; "gammelgäddan". 

Har många gånger funderat över om jag skulle ta tag i min fobi och sätta den på plats. Jag menar, när man ser en liten fjuttespindel så håller det inte att börja gråta och försöka lugna sig själv från paniken som uppstår... Svårt att veta varför jag fått denna fobi. Svårt för andra att veta hur jag mår när jag stöter på en spindel, som de flesta inte tycker är särskilt mysiga, men inte är rädda för på det viset. Jag grips av panik i hela kroppen, och när det brister så börjar jag gråta som en liten bebis. Först när jag med säkerhet vet att spindeln inte är kvar i närheten av mig kan jag slappna av och gråta färdigt. Hemsk känsla, svår att förstå. 

Hur blir man av med en fobi?

Ja, det är inte många saker jag ångrar i mitt liv - och ska egentligen inte säga att jag ångrar det här heller, för jag gjorde ju inget fel... sa ju bara vad jag tyckte..

 

För inte mycket mer än 2 år sen rasade hela min värld samman. Den har aldrig rasat samman så mycket ens när det tagit slut med pojkvänner, nejdå. Jag blev av med min bästa vän. Vet inte varför riktigt, men det var väl ment to be? Min bästa vän missade många av de stora händelserna i mitt liv. När jag tog körkort, när jag förlovade mig, när jag flyttade hemifrån (på riktigt) och när jag fyllde 20. Hon har inte sett mina små katter, som jag vet att hon skulle ha älskat eftersom hon tycker om katter. På många plan var vi väldigt lika, men väldigt olika också, upptäckte jag.. 

 

Undrar fortfarande vad som hände. Var det att jag tog körkort först? Var det för att jag tog hand om pojkvännen som druckit för mycket? Vad var det? Visst, det är inte lönt att älta det, men varje gång jag tänker på henne kommer frågan Varför, upp i mitt huvud. Vi skulle alltid vara vänner, vi skulle alltid ha kul ihop. Varje Valborgsmässoafton skulle vara vår dag. Men nu finns bara ett stort, tomt, svart hål i mig - där du fanns en gång i tiden. 

 

Hur mycket jag än önskar att det inte var så, så saknar jag min gamla bästa vän ibland... men oavsett vad, så kommer det aldrig bli som det var igen. Inte ens i närheten av hur det var.

 

Ångest. 

Lättnad. 

Sorg.

Glädje.

 

Känslorna är blandade. Punkt.