För exakt 3 månader och 9 dagar sen vid den här tiden på dygnet (12:00) så träffade jag en underbar person, som kom att betyda så jävla mycket för mig, på stationen i Höör. Och bara ett och ett halvt dygn tidigare hade vi börjat snacka på msn. Namnet på denna person vet nog de flesta vad det är, eftersom att jag oftast inte håller tyst om det. Han heter Lucas Hallgren. Det finaste namnet jag nånsin hört (a), och den finaste personen jag nånsin sett! <3
Men vad som hände efter den 5 juli 2008 är en hel del saker. Bra som dåliga. Jag lovar, utan honom hade jag inte orkat med mitt liv längre på grund av alla problem som finns i det. Men när jag träffade honom sa det bara 'klick'. Jag sprang mot honom på stationen och slängde mig i hans armar, vilket egentligen inte var meningen.
Han träffade ju min familj första dagen, och alla tyckte att han var hur trevlig som helst. Vilket gjorde mig jätteglad. Speciellt nu. Han åkte ju hem sen på kvällen, och dagen efter åkte jag med min familj upp till Stockholm på semester.
När vi sen kom hem igen så bestämde vi att jag skulle komma till honom och stanna där över helgen. Och varje helg sen den 5 juli (utom en) har vi träffats. Men även gånger då det inte varit helg eller lediga dagar heller. Men jag vet inte hur han känner det, men jag skulle verkligen vilja träffa honom oftare. Verkligen! För såfort jag åker ifrån honom, eller han åker ifrån mig, så efter 30 minuter känns det som om vi inte setts på mer än en vecka..
Jag vet att det är stora ord som både han och jag har sagt till varandra. Men jag menar vartenda ord jag nånsin sagt! Saker som 'Jag älskar dig!' , 'Jag vill spendera mitt liv med dig' , 'Jag har inga hemligheter för dig' och 'Jag gör allt för dig'. Och ibland känner man det som om man säger det för mycket. Ibland känns det som om man håller på att skrämma iväg honom genom att bara säga hans namn. Och då söker man en bekräftelse, som tar så lång tid att få ibland, så man håller på att få panik.
Där är så mycket jag vill att folk ska förstå. Vill att de ska förstå att när man älskar någon så innerligt och starkt som jag gör, så kan man göra i princip allt för denne person.
Sen kommer det till dagar då man måste besluta något. Man måste ta tag i sitt liv. Jag vet det, för jag har varit med om det så många gånger. Och jag vet med erfarenhet att om man stänger sin inne, så kommer man till slut att kollapsa. Omvärlden kan inget göra, för de ser och märker det inte om de inte står en väldigt nära. Känner en med andra ord. Man kan ljuga omedvetet, för man vill inte att folk ska se att man har något problem i sitt liv. Men den dagen man lyckas ljuga på det sättet mot sina nära och kära, då har det gått alldeles för långt.
Så jag säger det här och nu.
Jag älskar dig, Lucas Hallgren, av hela mitt stora hjärta! I carry your heart, and I carry it in my heart! Jag kommer alltid att finnas här för dig, som du finns här för mig. Kommer finnas hos dig tills du inte vill ha mig där längre, och med det så hoppas jag att du vill ha mig i ditt liv, som din, i resten av våra liv. För jag älskar dig så otroligt mycket att det inte finns ord till för det. Jag blir tårögd bara av att skriva detta till dig.
Stora ord till en stor person i mina ögon. Hur ska jag nånsin kunna tacka dig för allt gott du gjort i mitt liv? Säg mig det, och om jag kan, så gör jag det för dig <3 utan tvekan! Älskar dig <3
