AcceptMeNow

Accept me, or else... ;)

Lunginflammation & Turkiet

Publicerad 2013-02-23 23:30:00 i

Jo, för en vecka sen bokade jag och David min första utlandsresa (!!!), och då likaså vår gemensamma <3 Det bär av mot Turkiet i sommar, till världens högst rankade hotell med allt man kan tänka sig och önska sig, bra grejer! 
 
Men då för att jag skulle fira detta, så såg jag till att åka på lunginflammation... eller ja, jag misstänker att jag haft det en längre tid, men nu är det konstaterat i alla fall. Har den senaste tiden haft vilopulser på runt 100-110 (not good!), och därmed har jag också varit ganska så hängig. Började egentligen med att jag hade i princip en hel vecka som jag inte skulle jobba, och då tänkte jag städa lite här hemma och diska och så för att David skulle slippa det när han kom hem från jobbet. Men varje jävla dag var jag så slut av att ha gjort exakt INGENTING på hela dagen, och därmed blev det inte mycket till städat och diskat, om än lite blev det för att jag tvingade mig själv.
Sen, veckan efter, började jag ta pulsen på mig själv - både med mobilen och manuellt. Hade hög vilopuls, men då "bara" runt 90. Det blev värre och värre, och till slut orkade jag inte gå från vardagsrummet till sovrummet utan att bli andfådd.. (y). När det blev som värst, vaknade jag efter att ha sovit och hade en vilopuls på 120, då jävlar slog hjärtat vill jag lova! Dagen efter åkte jag in till sjukhuset, och de skickar mig till akuten. 
Lunginflammation. 
Så nu har jag fått medicin - Doxyferm - som jag nu får en massa utslag av, som kliar lite grann. 
Men nu börjar jag må lite bättre i alla fall, orkar röra på mig och pulsen är bättre - men inte bra. 
 
Nej, så så är det med mig :) God natt!
 

Det ska inte vara såhär..

Publicerad 2013-02-04 23:51:44 i

Som ni redan vet lite om, så har vi en förjävlig granne snett under oss. Han kommer upp och klagar på oss för saker som vi inte gjort fel i. För att dra en lång historia lite kortare:
(Vi flyttade hit i oktober 2011)
I augusti 2012 ringer det på dörren vid halv tolv på kvällen, jag har precis kommit hem från jobbet, så jag lagar mat. Det är vår granne (vi kallar honom K). Han är förbannad, och säger åt oss att vi ska sluta väsnas och att enligt hyresvärdens papper som vi skrivit på står det att man inte får förs oväsen mellan 22.00-07.00. Han anklagar oss också för att föra oväsen flera nätter i sträck, runt 2-3 på natten - då har vi legat och sovit. Vi ringer till hyresvärden nästa vardag och säger vad som hänt - får bekräftat att vi inte gjort något fel.
I september 2012 ringer det på dörren en dag kl 10 på förmiddagen. Då är det K som talar om för mig att jag ska ge fan i hans parkeringsplats. Det är bara det att han parkerar på grusplanen, och där har vi fått reda på att där inte är några egna platser. Vi ringer återigen till hyresvärden - får bekräftat att vi inte gjort något fel.
I januari 2013 ringer det på dörren klockan 20 över 12 på natten, det är K. Då skulle han säga åt oss att stänga av vår TV, det är bara det att den varit avstängd i mer än en timme då. Talar om det för honom, och säger åt honom att han ska ta sånt här med hyresvärden, och inte ta tag i det med egna händer mitt i natten. Ringer till hyresvärden IGEN - vi har inte gjort något fel. Talar även om för dem att jag mår riktigt jävla dåligt varje gång han varit här uppe, sitter och gråter och mår pissedåligt. Säger också att om han inte slutar, så ser vi ingen annan utväg än att flytta - något som vi inte vill!

Jag kan inte ha det såhär, och har funderat sen andra gången han kom upp på att polisanmäla, just för att jag mår så dåligt. Kommer inte leda särskilt långt, men då har han det på sig i alla fall. Känns jobbigt också att polisanmäla... Känns som att detta är en liten skitsak, och sånt anmäler man inte! Egentligen skulle jag bara vilja förstöra för honom, men tänker absolut inte sjunka ner till hans nivå - så det är uteslutet.
Anledningen till att jag skriver detta idag, är för att jag fick en jävulsk känsla att han skulle komma upp nu ikväll. En aningen panikartad känsla. Mår skit.

Vilken jävla känsla....

Publicerad 2013-02-04 15:34:22 i

För exakt en vecka sen hade jag ljusparty hemma hos mig, och flera av mina superbraiga vänner kom hit! Vad som också gjorde det hela superbra var dels att jag bjöd på världens godaste äppelkaka med vaniljsås! Och kladdkakemuffins! Och fruktsallad! Dels var det också att jag lyckades "köpa till mig" ljus och grejer för över 2200kr, men endast betalade 57kr!! Jag är grym ;)
 
För att komma till själva saken. Idag är det måndag. Förra måndagen hade jag ljusparty med massa människor, vilket resulterar i en del disk och städning. Jag har inte varit så produktiv sen en vecka tillbaka, och ändå har jag bara jobbat fredag och söndag, vilket gör att jag har haft MÅNGA lediga dagar att faktiskt ta tag i skiten med. Men nej, jag har bara slöat. Problemet har heller inte varit att jag inte velat ta tag i det, jag har bara inte orkat. Känns förjävligt när orken inte räcker till de saker man vill. Märkte det igår. Jag jobbade, började klockan ett. Då var jag på hur bra humör som helst, var pigg och sprang runder och gjorde allt som behövde göras. Såg framför allt fram emot att klockan skulle bli fyra, då min älskade Nita skulle komma och jobba med mig. Men vad händer då när klockan är fyra? Jag blir så otroligt slö. Orkar inte ens prata något nämnvärt med Nita. Vi var nog lika pigga och glada båda två, men kändes bara så frustrerande. Här har jag gått och väntat HELA JÄVLA DAGEN på att hon ska komma, och då pallar jag inte ens prata med henne?! Så ja, jag går hem klockan sju - för att inte tala om jättetrött. Väl hemma fixar jag en del grejer som jag lovat jobbet att fixa, sen lägger jag mig på soffan och slocknar på plats. Inte ens när David kommer och sätter sig hos mig för att vi ska titta på tv tillsammans och mysa är jag på särskilt bra humör. Kämpar för att hålla ögonen öppna, så till slut säger jag till honom att jag vill sova. DET HAR ALDRIG NÅGONSIN HÄNT ATT JAG SKITER I ATT VARA MED HONOM NÄR HAN VILL DET PGA EN SÅN HÄR JÄVLA SKITSAK! Vad händer? :(
 
Men idag ska jag bruka allvar. Och smart har jag varit också! Har nämligen bjudit hit Davids pappa på middag ikväll, mest för att jag ska städa färdigt och inte bara lägga mig på soffan, men också för att det hade varit kul att ha hit honom. Man träffas ju inte så ofta, om man säger så. 
 
Så nej, nu ska jag gå och diska och fixa till det i köket. Byebye!

Grattis till att ha haft min diabetes i 17 år! Hurra, hurra, hurra!

Publicerad 2013-02-02 23:27:02 i

Ja, det var då ett tag sen jag skrev här.. men bättre sent än aldrig.
 
Var på sjukhuset i torsdags, som dessutom är pappas födelsedag (grattis till honom!). Det råkar också vara så att det är dagen då jag fick min diagnos diabetes typ 1, man kan säga att min sjukdom fyller 17 år, så grattis på den också! Inne på sjukhuset fick jag nytt infusionssett till min insulinpump, eftersom jag haft lite problem den senaste tiden med flera tillfällen då jag fått mycket ketoner och skit. Fick även reda på att mitt HbA1c (i princip långtidsvärde, men inte mätt i samma enhet som blodsocker) ligger på 69 (ska väl ligga på runt 52), och måste säga att det är fin progress från min sida, då jag hade 88 i oktober! Äntligen på väg på rätt håll i alla fall! Har inte haft så här bra HbA1c sen jag var kanske 12-13..
 
När jag fick min diabetes, då för 17 år sen, så var jag inte ens 4 år gammal. Jag är idag glad över att jag inte minns något från tiden innan jag fick diagnosen, eftersom jag då inte kan förknippa något med att jag förr kunde äta vad som helst utan att ta insulin. Givetvis märkte man ju förändringen (förmodligen ganska kraftigt) vid tidpunkten för händelsen, men det är något man snabbt lärde sig leva med. Att ständigt befinna sig på sjukhus, träffa läskiga läkare, och en massa sköterskor som bara vill sticka en massa nålar med vätska i mig, eller sno mitt blod - det måste vara mycket att ta in för en 3-åring. Att heller inte få äta vad man vill, när man vill... de som får diagnosen idag kan nog inte helt föreställa sig hur det var "på min tid". Det må inte vara så längesedan på det hela taget, men MYCKET har hänt sen dess. Där var extremt mycket saker som jag absolut inte under några omständigheter någonsin skulle få lov att äta igen. Apelsiner var en sådan sak. Juice. Var tvungen att hålla mig till ETT bröd, minns inte om det var Lingongrova eller Guldgrova, men något av det var det. Idag älskar jag Lingongrova, men tänk er själva att bara få äta en brödsort för resten av ert liv. Sen handlade det inte enbart om vad jag fick och inte fick äta. Vi var tvugna att mäta upp maten jag skulle äta. Två äggstora potatisar fick jag lära mig, inte mer. Fick aldrig dricka mer än två deciliter dryck till maten. När man skulle äta kvällsfika så skulle jag dricka mjölk, två deciliter, och fick inte ha Oboy som alla andra barn. Nej, ville jag ha chokladdryck fick jag blanda mjölk med kakao och sötningsmedel. Ville jag dessutom dricka chokladdryck vid någon annan tidpunkt på dagen så fick jag blanda kakao med sötningsmedel i vatten... det är inte gott. Enbart sockerfritt godis - och då är där minsann inte mycket att välja på, framför allt inte år 1996. 
 
Idag heter det nästintill att man som diabetiker kan äta som vem som helst. Däremot heter det att man ska undvika sockrade drycker som läsk och saft, och där köra på sockerfria alternativ. 
 
För något år sen började jag däremot få ont i magen och må allmänt dåligt i samband med läsk. Konstaterade efter ett tag att det var sötningsmedlet som orsakade detta. Så hur löser man detta? En diabetiker som inte tåler sötningsmedel... Jag valde att dricka vanlig läsk, men i mindre mängder. Ersatte mycker av mitt läskdrickande med kolsyrat vatten i olika smaker, vilket jag lärde mig att tycka om, och idag kan jag lätt sätta det föra läsk. Började även dricka saft. Resonerade som så att jag gillar inte saft som är för koncentrerad, det ska smaka vatten med lite smak - då gör det inte fullt lika mycket om man kör på vanlig saft. En dag kom FunLight med en ny sockerfri saft med ett nytt sötningsmedel - Stevia. Valde att testa det, och det fungerar hur bra som helst. Dock kan man ju inte undgå att det smakar lite udda, men efter några glas så har man vant sig. 
 
Har diabetesen bidragit till något bra då? Jo, det är klart att den har det. Det första jag alltid tänker på de gånger jag har deppat ner mig över min diabetes är Linnea. Utan min diabetes hade jag inte haft henne, hade inte haft den underbara vän hon är. Hon förstår mig. Jag tror även att min diabetes har bidragit till att jag mognat ganska så fort. 
 
Jag följer inte diabets typ 1 forskningen särskilt noga, men min farmor och farfar gör det så gott de kan. De sa att de kommit på någon ny lösning, de ska bara knäcka koden. Min farfar tror att lösningen ligger nära. Han säger sig också tro att de en vacker dag kommer kontakta mig och bota mig från min kroniska sjukdom. Jag tror inte det. Där är så många idag som har diabetes typ 1, de vore korkade om de inte fokuserar på nydebuterade först, och då främst barn. Jag tror aldrig att jag kommer bli "frisk", och jag anser att det är bättre att ha den inställningen än att ständigt gå och hoppas på att man ska bli så kallat "frisk". Jag mår ju inte dåligt av detta. Sen undrar jag hur det skulle vara att bli botad från min kroniska sjukdom. Skulle det inte kännas konstigt? Att i 17 år medicinera sig och lära sig leva med diagnosen och att nu äntligen känna att jag inte är deprimerad eller frågasätter varför jag av alla människor var den som fick diabetes, och sen helt plötsligt bli av med den delen av mig bara för att de botar mig. Att lära sig leva utan diabetes (igen) är kanske lika svårt eller svårare än att lära sig leva med diabetes?
 
I fredags var jag också hos en hudläkare. Sen jag var 16 år har jag fått "utslag" på kroppen, ett på handen, två på magen och sist ett på ankeln.Efter att ha fått remiss efter remiss in tlll hudkliniken i Lund utan någon progress överhuvudtaget, så tog jag saken i egna händer och fixade tid till hudkliniken på Specialisthuset i Eslöv. Hud i Lund hade sagt åt mig att alla "utslagen" var något som kallas Granuloma Annulare, och de kommer försvinna av sig själv inom två år. De på handen och magen har redan tonats ner ganska mycket, men den på ankeln har blivit väldigt konstig, Det visar sig i Eslöv att den på ankeln inte är samma sak som de på magen och handen, det är något som kallas Necrobiosis Lipoidica som är en ovanlig hudsjukdom. Man vet idag inte så mycket om det, men man har testat mediciner som inte är särskilt effektiva, och man har försökt att operera bort dem, men utan någon framgång. Hudläkaren sa till mig att det man kan göra är att man "stänger in" "utslaget" så att det inte kan växa sig större, genom att injicera en medelstark steroid runt hela "utslaget", så vi gjorde det. Ont gjorde det, men förhoppningsvis ska det bli bättre. Man vet att de i flesta fall försvinner ge, men det kan ta många, många år. 
 
Så nu när min diabetes fyller 17 år, så får jag en ny diagnos. Men det är lugnt, känner mig ganska så speciell genom att ha en ovanlig hudsjukdom ;) 

Om

Min profilbild

AcceptMeNow

tjej på 21 år - bor ihop med min kille; David - på fritiden umgås jag med vänner, läser böcker & tränar - har två katter; Sixten & Nixi - är diabetiker - jobbar som servitris - har aldrig varit utomlands (Danmark räknas inte) - har en ödla; Hugo - har två råttor; Sture & Felix

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela