AcceptMeNow

Just nu känns mitt liv som en enda jävla soppa.. och god är den inte! Det känns som om allt jag gör blir fel! Visst, så har jag kännt det förr också, men inte såhär starkt. Bråk startas, och det klagas för att jag säger hur jag mår, mer kan jag ju inte göra, om jag tror att bråket faktiskt startades av den anledningen..
Skolan känns som om den kommer bli bättre igen :) och känner verkligen pepp från lärarna, och det är verkligen skönt! Värsta veckan förra veckan. Jag hade mens, bråk hemma, "flyr" till Lucas och har urinvägsinfektion.. och jaa, de vanliga sakerna också; diabetesen och stress-möget! Det känns som om där bara finns ett fåtal positiva saker i mitt liv; Lucas, mamma och min ekonomi (som för en gångs skull verkligen fungerar!)

Nu har pappa verkligen börjat bruka allvar med sina problem :) och det märks hemma! Det märktes också att det var bra att jag och han fick vara ifrån varandra ett tag, han fick tid att tänka, och jag fick tid till mig själv utan några problem hemifrån. Det enda (för mig stora) negativa som min "Lucas-vistelse" medförde, var att Balto inte går fram till mig längre.. :'(

Jag erkänner, jag mår inte alls bra längre. Min kropp är i obalans, och jag har sömnsvårigheter. Är bokstavligt talat dödstrött varje dag när jag kommer hem från skolan. Får ont i huvudet med illamående varje dag i skolan efter lunch, och jag vet inte varför! Huvudvärkstabletter hjälper inte, så koncentrationsmöjligheterna försämras :(

Jag orkar inte med att göra något på vardagarna längre, och det är då jag vill kunna göra något. För att bara sitta hemma, är inget jag tycker är kul i längden.

Det värsta just nu, skulle vara att folk "slutar upp" med mig.. det är nu jag behöver stödet som mest. Vill göra allt bra.. vill ha någon som tänker på mig, och lyssnar.

Det är såhär jag känner, i små drag..