Hur gärna jag än vill det, så kan jag ändå inte sluta!
Jag vill verkligen att du och jag ska kunna bli vi igen. Jag tänker mycket, och jag vet det! Men jag står inte ut med tanken på att det bara ska bli såhär! Varfan tog känslorna vägen då? Varför så plötsligt? Varför har du inte sagt något? Finns det någon chans i världen att det kan bli vi två igen? Varför gråter jag, trots att jag bestämt mig för att sluta med det? Kan jag få svar på alla dessa jävla frågor?!
Det skulle ju vara du och jag! Lucas&Johanna, alltid! Vi skulle kunna prata med varandra om allt, eller hur? Men gjorde vi det? Hur mycket försökte vi för att få detta att fungera ordentligt? Hur mycket energi gav jag åt förhållandet, och hur mycket gav du? Jag kan ju säga att jag inte gav så mycket, mer än en massa sms, deppighet om du inte hörde av dig som du sagt.. men saker har förändrats! Jag vet att jag inte behöver ha "kontroll" över dig. Jag klarar mig ändå. Men hur skulle jag kunna veta det då? Och du, du var tvärtom. Du slutade höra av dig lika mycket. Och mycket av det kan jag tänka mig var för att jag hörde av mig hela tiden istället.
Var tog dina känslor vägen? Var tog din vilja vägen? Var tog din kärlek vägen? Vad orsakade allt detta? Jag kommer inte ge mig förens jag fått svar på allt jag vill få svar på! Hur längesen var det dina känslor tog slut? Och varje gång, efter det, som vi har haft sex då? Har det bara varit för att "få ut något", för att vi faktiskt var tillsammans, eller vad? Det känns så jävla hemskt att säga det, men det känns helt konstigt att du alltid ville det ena och det andra, men att du ändå innerst inne visste att du inte hade känslor, som du faktiskt sa till mig att du inte hade på samma sätt längre. Hur tolkar man det? Jag menar verkligen inget illa med allt jag nu skriver, men jag vill bara ha svar. Eller jaa, bara och bara.. helt ärligt vill jag ha dig tillbaka. Vill visa att jag kan förändra mig. Vad hände med den pausen vi skulle ta sist vi bråkade? Varför inte en sådan chans till? Jag älskar verkligen dig, som mer än kompis, annars hade jag inte ens försökt med andra lösningar. Har du pratat med någon om detta? Oss? Hur fattade du beslutet? Varför pratade du inte med mig först om det? Face to face, menar jag då. Saker hade kanske kunnat lösa sig innan det gick för långt, eller hur?
Jag har på sätt och vis något emot oss, som kompisar. Och du kan nog förstå varför.. jag vill inte vara kompisar, om det finns ett vi. Nu menar jag inte att jag inte vill att vi ska vara kompisar ändå, jag menar bara att först och främst är det tillsammans jag vill att vi ska vara. Det var verkligen hemskt att läsa att du hade tappat känslor för mig.. Då kommer bara frågor som "vad är det för fel jag har gjort? Har jag varit för på honom hela tiden? har jag sagt att jag älskar honom, för mycket? har vi träffats för ofta? för sällan? har jag "tvingat" honom att åka hit, trots att han velat vara hemma? har jag blivit besviken på honom för mycket? vad har jag gjort fel?!" Jag känner mig så jävla misslyckad! Jag vet att du säger Neej, just nu.. men så är det ju. Och som det är sagt, allt är mitt fel :) skämt åsido, var det då.. men nu kan man ju undra. Jag gråter varje dag, varje dag sen natten mellan den 15-16 mars 2009. När du skrev: "Johanna, det här funkar inte.. Och detta smset skulle igentligen komma före det andra. Vi måste träffas kvittar vad. Var det än är. Vill inte såra dig.. <3". Jag fick panik. Läste om det flera gånger, och ringde upp dig. Klockan var då 23.29 den 15 mars. Vi pratade sen i några timmar, och du fick mig att må bättre igen. Men vad tror du det berodde på? Joo, det finns alltid ett hopp inom mig, som säger att det kommer bli du och jag igen. Att: wow, han vill fortfarande prata med mig :D. Eller att: han kanske bara skojar med mig, för att sen bli tillsammans med mig på min födelsedag igen, eller något åt det hållet.. Jag önskar att det vore sant.. så snälla, säg det. Säg att det är sant. Jag vill inte ha ärlighet på denna graden längre, för det tar kål på mig! :'(
Det är bara att fråga vem som helst. Alla vet det. Alla vet att det är dig jag vill ha! Har aldrig träffat någon som dig, som förstår mig, och som tröstar mig som du kan. Någon som älskade mig så mycket som du, har aldrig existerat! Men det är ju inte konstigt alls att det tar slut då ju. All good things come to an end. Och som en massa sms som jag har kvar från dig. Jag har två "favoriter":
1) "Jag skiter ärligt talat i om du sover älskling <3 Jag måste verkligen säga hur otroligt mycket jag älskar dig! Jag saknar dig mer än någonsin och jag känner mig helt övergiven i min lägenhet för tillfället. Jag vill vara i din närhet och räkna dina andetag i takt med mina hjärtslag. Jag vill räkna dina hårstrån och tänka att varenda ett av dom är mina. Och samtidigt som du läser detta vet jag att du rodnar (a) och jag älskar när du gör det för du är så jävla söt och vacker. Johanna.. Jaa, jag har tänkt på det namnet varje dag sedan den 5 juli. Men inte ensamt. Utan som fru Johanna Hallgren <3 Jag älskar tanken. Och jag lovar att för varje hårstrå jag har räknat. Lovar jag att så många dagar skall jag vara med dig. Och tänk på att jag tappar räkningen på den näst sista. Så det fortsätter i all evighet <3 Johanna jag älskar dig <3" - Den 11 december 2008, klockan 00.14.
2) "Älskling <3 jag kan inte leva utan dig <3 du är verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen det bästa jag har upplevt i mitt liv <3 och det kvittar om jag inte kommer uppnå mina mål som tex läkare. Jag vet iallafall att jag har uppnått det viktigaste. Att hitta sann lycka. Och vad är inte det om att vara med en drömtjej och då känna på sann kärlek. Johanna det kvittar vilka hinder vi kommer få i livet. Jag vet bara att de hinder vi möter. Är inget omöjligt med dig vid min sida. Johanna älskling. Du är den bästa, och kommer till slutet av mitt sista andetag att vara <3 Jag älskar dig igår, idag, och på vägen mot framtiden! <3<3<3<3<3<3<3<3<3" - Den 9 december 2008, klockan 00.38.
Varför tror du att de är mina favoriter bland allt du någonsin skrivit till mig på sms?
Och det du skrev till Fredrik Boman, det var helt underbart att höra/läsa det, trots att det kan ha verkat taskigt mot honom (hela konversationen då):
"Jag säger bara såhär. Jag älskar henne mer än någon landlevande varelse på jorden! Hon är min tillvaro om dagen. Så anklaga inte mig för att misstro henne. Jag vill bara veta vad din åsikt är, då hennes historia var mörk runt henne den tiden runtom dig. Jag vill bara förhindra att minnen väcks. Anklagar du mig, så anklagar du mig för att jag bryr mig om henne. Hoppas du ser mina goda syften, jag har inget ont mot dig. God natt!" - Den 4 mars 2009, klockan 23.52.
Och sen ett av de sms som jag på sätt och vis önskat att jag aldrig fick, för det förstörde hela natten, hela dagen efter, hela veckan efter, och mycket mycket mer än så..:
"Hjärtat. Jag tror vi måste träffas i veckan och reda ut allt som bekymrar oss.. om det går. Som du sa, det är precis som innan nu. Älskar dig! Johanna <3" - Den 15 mars 2009, klockan 21.59.
Varför skrev du att du älskar mig där då..?
Finns så många frågor jag vill ha svar på! Och många hade man kunnat svara på, men tror att vi ska sätta oss ner än en gång, och ta reda på allt. Känns inte ens "rimligt" att det ska ta slut såhär bara. Vi skulle sätta oss och prata om det, den 16 mars. Men jag kunde inte prata.. antingen var huvudet så fullt av frågor, så jag inte kunde urskilja dom, eller så var huvudet alldeles tomt. Jag grät hela tiden, och kunde inte prata med dig. Och så kommer det vara nästa gång också, är jag rädd.. men jag måste få svar på det jag undrar över! Ta inte illa upp nu, men det känns som om något har hänt.. något som du inte vill berätta om. För tyckte att det gick lite väl snabbt att få det att ta slut. Jag kanske har fel, vilket jag hoppas.
Snälla, imorgon (fredag, 20 mars), kom hit så snabbt du kan. Jag älskar dig, oavsett om det är rätt eller fel <3
Det skulle ju vara du och jag! Lucas&Johanna, alltid! Vi skulle kunna prata med varandra om allt, eller hur? Men gjorde vi det? Hur mycket försökte vi för att få detta att fungera ordentligt? Hur mycket energi gav jag åt förhållandet, och hur mycket gav du? Jag kan ju säga att jag inte gav så mycket, mer än en massa sms, deppighet om du inte hörde av dig som du sagt.. men saker har förändrats! Jag vet att jag inte behöver ha "kontroll" över dig. Jag klarar mig ändå. Men hur skulle jag kunna veta det då? Och du, du var tvärtom. Du slutade höra av dig lika mycket. Och mycket av det kan jag tänka mig var för att jag hörde av mig hela tiden istället.
Var tog dina känslor vägen? Var tog din vilja vägen? Var tog din kärlek vägen? Vad orsakade allt detta? Jag kommer inte ge mig förens jag fått svar på allt jag vill få svar på! Hur längesen var det dina känslor tog slut? Och varje gång, efter det, som vi har haft sex då? Har det bara varit för att "få ut något", för att vi faktiskt var tillsammans, eller vad? Det känns så jävla hemskt att säga det, men det känns helt konstigt att du alltid ville det ena och det andra, men att du ändå innerst inne visste att du inte hade känslor, som du faktiskt sa till mig att du inte hade på samma sätt längre. Hur tolkar man det? Jag menar verkligen inget illa med allt jag nu skriver, men jag vill bara ha svar. Eller jaa, bara och bara.. helt ärligt vill jag ha dig tillbaka. Vill visa att jag kan förändra mig. Vad hände med den pausen vi skulle ta sist vi bråkade? Varför inte en sådan chans till? Jag älskar verkligen dig, som mer än kompis, annars hade jag inte ens försökt med andra lösningar. Har du pratat med någon om detta? Oss? Hur fattade du beslutet? Varför pratade du inte med mig först om det? Face to face, menar jag då. Saker hade kanske kunnat lösa sig innan det gick för långt, eller hur?
Jag har på sätt och vis något emot oss, som kompisar. Och du kan nog förstå varför.. jag vill inte vara kompisar, om det finns ett vi. Nu menar jag inte att jag inte vill att vi ska vara kompisar ändå, jag menar bara att först och främst är det tillsammans jag vill att vi ska vara. Det var verkligen hemskt att läsa att du hade tappat känslor för mig.. Då kommer bara frågor som "vad är det för fel jag har gjort? Har jag varit för på honom hela tiden? har jag sagt att jag älskar honom, för mycket? har vi träffats för ofta? för sällan? har jag "tvingat" honom att åka hit, trots att han velat vara hemma? har jag blivit besviken på honom för mycket? vad har jag gjort fel?!" Jag känner mig så jävla misslyckad! Jag vet att du säger Neej, just nu.. men så är det ju. Och som det är sagt, allt är mitt fel :) skämt åsido, var det då.. men nu kan man ju undra. Jag gråter varje dag, varje dag sen natten mellan den 15-16 mars 2009. När du skrev: "Johanna, det här funkar inte.. Och detta smset skulle igentligen komma före det andra. Vi måste träffas kvittar vad. Var det än är. Vill inte såra dig.. <3". Jag fick panik. Läste om det flera gånger, och ringde upp dig. Klockan var då 23.29 den 15 mars. Vi pratade sen i några timmar, och du fick mig att må bättre igen. Men vad tror du det berodde på? Joo, det finns alltid ett hopp inom mig, som säger att det kommer bli du och jag igen. Att: wow, han vill fortfarande prata med mig :D. Eller att: han kanske bara skojar med mig, för att sen bli tillsammans med mig på min födelsedag igen, eller något åt det hållet.. Jag önskar att det vore sant.. så snälla, säg det. Säg att det är sant. Jag vill inte ha ärlighet på denna graden längre, för det tar kål på mig! :'(
Det är bara att fråga vem som helst. Alla vet det. Alla vet att det är dig jag vill ha! Har aldrig träffat någon som dig, som förstår mig, och som tröstar mig som du kan. Någon som älskade mig så mycket som du, har aldrig existerat! Men det är ju inte konstigt alls att det tar slut då ju. All good things come to an end. Och som en massa sms som jag har kvar från dig. Jag har två "favoriter":
1) "Jag skiter ärligt talat i om du sover älskling <3 Jag måste verkligen säga hur otroligt mycket jag älskar dig! Jag saknar dig mer än någonsin och jag känner mig helt övergiven i min lägenhet för tillfället. Jag vill vara i din närhet och räkna dina andetag i takt med mina hjärtslag. Jag vill räkna dina hårstrån och tänka att varenda ett av dom är mina. Och samtidigt som du läser detta vet jag att du rodnar (a) och jag älskar när du gör det för du är så jävla söt och vacker. Johanna.. Jaa, jag har tänkt på det namnet varje dag sedan den 5 juli. Men inte ensamt. Utan som fru Johanna Hallgren <3 Jag älskar tanken. Och jag lovar att för varje hårstrå jag har räknat. Lovar jag att så många dagar skall jag vara med dig. Och tänk på att jag tappar räkningen på den näst sista. Så det fortsätter i all evighet <3 Johanna jag älskar dig <3" - Den 11 december 2008, klockan 00.14.
2) "Älskling <3 jag kan inte leva utan dig <3 du är verkligen verkligen verkligen verkligen verkligen det bästa jag har upplevt i mitt liv <3 och det kvittar om jag inte kommer uppnå mina mål som tex läkare. Jag vet iallafall att jag har uppnått det viktigaste. Att hitta sann lycka. Och vad är inte det om att vara med en drömtjej och då känna på sann kärlek. Johanna det kvittar vilka hinder vi kommer få i livet. Jag vet bara att de hinder vi möter. Är inget omöjligt med dig vid min sida. Johanna älskling. Du är den bästa, och kommer till slutet av mitt sista andetag att vara <3 Jag älskar dig igår, idag, och på vägen mot framtiden! <3<3<3<3<3<3<3<3<3" - Den 9 december 2008, klockan 00.38.
Varför tror du att de är mina favoriter bland allt du någonsin skrivit till mig på sms?
Och det du skrev till Fredrik Boman, det var helt underbart att höra/läsa det, trots att det kan ha verkat taskigt mot honom (hela konversationen då):
"Jag säger bara såhär. Jag älskar henne mer än någon landlevande varelse på jorden! Hon är min tillvaro om dagen. Så anklaga inte mig för att misstro henne. Jag vill bara veta vad din åsikt är, då hennes historia var mörk runt henne den tiden runtom dig. Jag vill bara förhindra att minnen väcks. Anklagar du mig, så anklagar du mig för att jag bryr mig om henne. Hoppas du ser mina goda syften, jag har inget ont mot dig. God natt!" - Den 4 mars 2009, klockan 23.52.
Och sen ett av de sms som jag på sätt och vis önskat att jag aldrig fick, för det förstörde hela natten, hela dagen efter, hela veckan efter, och mycket mycket mer än så..:
"Hjärtat. Jag tror vi måste träffas i veckan och reda ut allt som bekymrar oss.. om det går. Som du sa, det är precis som innan nu. Älskar dig! Johanna <3" - Den 15 mars 2009, klockan 21.59.
Varför skrev du att du älskar mig där då..?
Finns så många frågor jag vill ha svar på! Och många hade man kunnat svara på, men tror att vi ska sätta oss ner än en gång, och ta reda på allt. Känns inte ens "rimligt" att det ska ta slut såhär bara. Vi skulle sätta oss och prata om det, den 16 mars. Men jag kunde inte prata.. antingen var huvudet så fullt av frågor, så jag inte kunde urskilja dom, eller så var huvudet alldeles tomt. Jag grät hela tiden, och kunde inte prata med dig. Och så kommer det vara nästa gång också, är jag rädd.. men jag måste få svar på det jag undrar över! Ta inte illa upp nu, men det känns som om något har hänt.. något som du inte vill berätta om. För tyckte att det gick lite väl snabbt att få det att ta slut. Jag kanske har fel, vilket jag hoppas.
Snälla, imorgon (fredag, 20 mars), kom hit så snabbt du kan. Jag älskar dig, oavsett om det är rätt eller fel <3
