Usch, vad jag verkligen ogillar mitt liv!
Först går allt åt helvete snabbt som fan, bara för att jag sa som jag sa.. sen ska man acceptera det..
Jag kan inte acceptera det! Jag vill inte att det ska vara som nu! Vill att vi ska reda ut saker, ansikte mot ansikte en gång för alla!
Vill att vi ska kunna ha det som det är nu, fast att vi är tillsammans, för det hade känts bra! Att ses vissa helger, och prata med varandra lagom mycket. Jag har inte haft problem med "att låta dig vara ifred" nu, och har märkt det själv också. Kan det inte bara vara du och jag igen..?
Jag står inte ut med som det är nu.. att inte kunna säga "älskling", "hjärtat", osv till dig, utan att det blir fel. Jag kan inte ens titta på dig utan att börja gråta.. kan inte röra vid dina läppar igen, så som jag verkligen vill!
Jag gråter inte för att det inte fungerar mellan oss som kompisar.. jag gråter för att jag vet vad jag en gång hade.. och att jag mådde bra av det! Det hade ju inte behövt vara så mycket, men det förstår jag ju nu.. Jag gråter när jag tänker på hur snäll, rolig och omtänksam du är, så som jag vill att min kille ska vara mot mig. Jag gråter när jag tänker på att vårt förhållande var perfekt för mig. Att vi hade samma intressen, angående skolan, och att vi också hade lite olika (för allt ska inte vara identiskt). Jag gråter när jag tänker på att jag hittade en kille som fyllde alla mina "kriterier", som ovanpå allt är den snyggaste och sexigaste killen som vandrar på denna jord! Jag gråter när jag vet att jag inte kommer ha det kvar.. inte på samma sätt. Min högsta önskan just nu, är att vi tar det lugnt, men att vi efter ett tag försöker igen. Jag tänker inte bara ge upp det, för det är verkligen dig jag älskar! <3
Lucas Hallgren <3
Jag kan inte acceptera det! Jag vill inte att det ska vara som nu! Vill att vi ska reda ut saker, ansikte mot ansikte en gång för alla!
Vill att vi ska kunna ha det som det är nu, fast att vi är tillsammans, för det hade känts bra! Att ses vissa helger, och prata med varandra lagom mycket. Jag har inte haft problem med "att låta dig vara ifred" nu, och har märkt det själv också. Kan det inte bara vara du och jag igen..?
Jag står inte ut med som det är nu.. att inte kunna säga "älskling", "hjärtat", osv till dig, utan att det blir fel. Jag kan inte ens titta på dig utan att börja gråta.. kan inte röra vid dina läppar igen, så som jag verkligen vill!
Jag gråter inte för att det inte fungerar mellan oss som kompisar.. jag gråter för att jag vet vad jag en gång hade.. och att jag mådde bra av det! Det hade ju inte behövt vara så mycket, men det förstår jag ju nu.. Jag gråter när jag tänker på hur snäll, rolig och omtänksam du är, så som jag vill att min kille ska vara mot mig. Jag gråter när jag tänker på att vårt förhållande var perfekt för mig. Att vi hade samma intressen, angående skolan, och att vi också hade lite olika (för allt ska inte vara identiskt). Jag gråter när jag tänker på att jag hittade en kille som fyllde alla mina "kriterier", som ovanpå allt är den snyggaste och sexigaste killen som vandrar på denna jord! Jag gråter när jag vet att jag inte kommer ha det kvar.. inte på samma sätt. Min högsta önskan just nu, är att vi tar det lugnt, men att vi efter ett tag försöker igen. Jag tänker inte bara ge upp det, för det är verkligen dig jag älskar! <3
Lucas Hallgren <3
